Tänka sig… en ny hemsida

Har fått den i julklapp och födelsedagspresent av äldste sonen flera år, men nu ska den äntligen ge sig ut på nätet, lagom till den här julen. Det kanske är dags, för på den gamla var jag fortfarande gift med Anders och hette Brännström i efternamn, och vi hade barn som bodde hemma. Tsatsiki var fortfarande i ropet, och böckerna om Malin+Rasmus, Salmiak och Spocke och Hoppet hade t. ex inte blivit skrivna. Åtminstone inte enligt min egen hemsida. Och den borde väl veta. Eller?
Men egentligen, hur intressant är det med alla dessa hemsidor, eller bloggar kanske det heter nu för tiden. Har inte förstått skillnaden. Bara att alla har en.
Käkade lunch med en gammal kompis som hade varit bortrest, för några veckor sen och när jag frågade hur det hade varit , svarade hon:
– Vad då, har du inte läst min blogg? Allt står ju där!
Svar nej, jag orkar inte med allas bloggar och facebookar och twittringar. Ärligt, vem bryr sig om strumpinköp på rea, morgonförsovningar (om de nu är så försovna, hur hinner de då facebooka om det?) tvättstugetider och suddiga semesterfoton på barn och barnbarn, och väntningar på flygplatser och semesterrapporter!?!
Jag gillar gammeldags skvallriga gofikor och luncher om hur regnig sommaren har varit, om kärleken, döden och om hur livet är, på riktigt. Handslag, famntag, klapp eller kyss som luktar, smakar och känns, trots riskerna att smittas av sviniga influensor.
Men ändå … Man vill ju hänga med, och gamla mannens nya fru kan ju ändå inte gilla att jag fortfarande är gift med hennes man? Även om det bara är på en dammig hemsida.
Äldste sonen säger att det är nödvändigt att synas på nätet om man vill få fler läsare. Och det vill man ju!  Vad är det annars för mening att skriva böcker? Men vem ska hinna läsa dem, och alla hemsidor, bloggar och …?
Så för säkerhets skull, om nu någon orkar, är intresserad eller råkar ha en minut över.
Välkommen in på min nya, väldigt snygga hemsida!

Tack Jojo och Chevychase för den fina julklappen!

Och GOD JUL till alla er andra!