Tänka sig … jag är livsfarlig


moni

och uppmanar visst barn att ha sex. Det hävdade i alla fall en förälder i Oskarshamn och krävde att klassupplagan av Klassresan skulle dras in. En rädd rektor blev offer för, ja vad? Moralens väktare? Skolpengen? En fanatiker?  Sin egen rädsla för att handla fel? Förmodligen har han/hon i alla fall inte läst boken själv. Den kom ut 2001 och nu när jag sitter och bläddrar i den, undrar jag vad som skrämde denna förälder och rektorn så.

Att en trettonåring onanerar?

- Hållå! Tror ni inte att era barn gör det? Jag menar, alla gör ju det, även REKTORER  vad jag har hört.

Att tolvåringar leker sanning och konka och följaktligen kysser varandra? Kanske rent av med tungan.

- Hallå, varför skulle man annars leka den leken? Är inte det en alldeles fantastisk lek som tillåter att man utforskar ännu inte kända territorium?

Eller kan det möjligtvis vara de starka känslorna som plötsligt väcks. Kärlek och ett kroppsligt pirr.

- Hallå, missunnar ni barn att få känna just vad de känner och få vara just dem de är?

Jag har varit med om det här förut, att bli förföljd av föräldrar. Första gången det hände gällde det Tsatsiki. En förälder ville totalförbjuda de böckerna i skolan eftersom det var de som gjorde Sverige omoraliskt. Han delade ut flygblad och skrev insändare, hotade bibliotek och lärare och rektor.

Den rektorn var inte lika rädd, hon kämpade för rätten att skolan och lärarna visste bättre än en förälder.  Åtminstone när det gällde litteratur, pedagogik och demokrati. Det slutade med att föräldern tog sina barn ur skolan. Jag har ofta tänkt på de barnen och undrat vad som hände dem och till vilken skola de kom och hur den skolan såg ut. Jag föreställer mig den färglös och ekande tom, utan litteratur, musik och konst och med elever som inte törs ifrågasätta, men som sover med händerna på täcket.

Klassresan är en gammal bok, men jag får fortfarande brev och samtal från barn som läser den. De säger att jag är en av de få (vilket inte stämmer förstås) som VET hur de har det och hur de känner och att det känns som om jag har skrivit om just dem, just nu.

Jag tror att det är viktigt att få läsa om sig själv och kanske särskilt för de barn som har föräldrar (eller rektorer) som vägrar dem rätten till egna känslor och till litteratur som angår dem. Jag tror att det är viktigt att rektorer ställer upp för de lärare som använder litteratur i klassrummet om han/hon tror på ett öppet och demokratiskt samhälle.

I tio år har Klassresan lästs, men först nu stämplar en rektor den som en opassande bok. Jag är inte förvånad men jag fylls av olust över den växande moralpaniken och kan inte låta bli att dra paralleller till gårdagens val där ett främlingsfientligt parti valdes in i riksdagen. För sjuttio år sen brändes opassande böcker på bål. I Sverige idag tar en rektor hellre bort en obekväm bok än att slåss för barnens rätt och för det fria ordet.

Utdrag ur Klassresan:

” Jag sjönk ner på golvet igen. Visste att jag rodnade som aldrig förr. Kände mig totalt förvirrad. Kände mig arg, kände mig glad, kände mig kär. Jag kär? Kär i Rasmus av alla killar i klassen, i skolan, i Stockholm, i världen?

Rasmus trängde sig ner bredvid mig. Jag ville klappa till honom. Ville ta i honom, ville byta bakterier med honom igen, men jag satt helt still och försökte andas normal. Försökte se normal ut, som om att kyssa Rasmus var det mest naturliga och vardagliga jag kunde tänka mig.

Mina jeans hade hål på knäet. Plötsligt låg Rasmus hand där och han långfinger fann hålet.

Om jag blundar kan jag precis känna hans finger smeka min nakna hund på knäet, känna hans varma hand genom tyget och jag ryser lika mycket nu som då.”