Moni om Moni


moni

Jag föddes i Stockholm 1955 och efter?några utflykter till Bandhagen, Högdalen och Jakobsberg landade ?familjen Nilsson ganska snart på Kungsholmen.

Kungsholmen var fantastisk att få växa upp på. Där låg inte bara Stadshuset som var bra att leka kurragömma i och smyga upp i tornen och blicka ut över hela världen. På Kungsholmen fanns ett myller av hemliga platser och vägar genom bakgårdar och parker. Där bodde också min farmor som gjorde supergoda rårakor.

Det var så länge sen att man kunde gå på bio för 2,50 på söndagsmatiné. Sitta i fästmanssofforna på Draken och pussas i mörkret, äta smågodis som kostade mellan 2 och 25 öre styck, eller suga på evighetsmint som faktiskt räckte i en evighet. På gator och över broar skramlade spårvagnarna hemtrevligt,?och i fiskaffärens skyltfönster rann och porlade vattnet dag som natt. Hos Petterssons Livs handlade man på krita och i det hemliga rummet bakom köttdisken stod mammorna och drog i enarmade banditer för att utöka matkassan. En dag?kom poliserna och stängde hela affären.

- Du levde på stenåldern, säger mina barn, och det kan jag hålla med om. I dag är bakgårdarna låsta bakom portkoder, och myllret och mångfalden av människor håller på att försvinna. Snart har bara rika människor råd att bo i stan och då kommer den bli tråkig och förlora sin själ.

Det är klart att det är skillnad på att vara barn i dag, mot hur det var att vara barn när jag var liten. Vi behövde inte vara rädda för så mycket. Att bli rånade på mobiltelefoner till exempel eller annat meningslöst våld. Ändå har ingenting egentligen förändrats, bara omgivningen. Det är fortfarande samma magiska, läskiga, roliga, spännande, pirrande och ibland otäcka äventyr att växa upp. Det är det jag försöker skriva om i mina böcker.

Familjen Nilsson bestod av en judisk mamma, Hella Helena, som kom till Sverige som flykting under andra världskriget. Som nittonåring mötte hon min pappa, Olle, som kom från ett arbetarhem (på Kungsholmen). Gränslös kärlek uppstod.

Judiska församlingen i Stockholm blev bestört över att min mamma skulle gifta sig med en goy (icke jude) och uteslöt henne ur församlingen. Inte så mycket bättre gick det på den kristna sidan, när pappa släpade hem en judinna. ”Herregud, det visste man ju hur såna människor var, kroknästa, opålitliga och giriga. Och hur skulle barnen bli”???

Min farmor trodde ända tills hon dog, för några år sen, att min och mina syskons reslust berodde på något genetiskt fel. Den vandrande juden hade förgiftat vårt blod.

Nåväl, detta betydde att vi, min storebror Pepe och min lillasyster Lotta och jag växte upp i ett helt oreligiöst hem. Det var en rolig, kaotisk, kärleksfull och inspirerande familj att växa upp i.

Vi reste mycket och fick träffa många tokiga och kloka människor. Eftersom min mamma visste hur det var att vara totalt ensam fick många människor från hela världen bo hos oss. Det var konstnärer från Holland och Amerika, dansare från New York, arbetslösa skådespelare och poeter som ibland väckte en mitt i natten för att läsa upp en ny dikt.

Eva-Marie, en av mina bästisar, brukade säga att; sitta i soffan hemma hos mig, var precis som att se på TV. Själv kunde jag njuta av lugnet hemma hos henne och av hennes mammas otroligt goda havrekakor.

Det var kanske en rätt knäpp uppväxt när man tänker efter, men klart inspirerande. Vi barn behandlades nämligen som jämlikar och fick lära oss att ingenting var omöjligt. Det önskar jag att alla barn fick lära sig. Och kanske är det just det jag i bok efter bok försöker förmedla. Att ingenting är omöjligt bara man tror på det!

Själv ville jag bli balettdansös eller författare. I skolan var jag en medelmåtta, bara riktigt bra på gymnastik och på att skriva. I matte var jag usel. Det är jag fortfarande.

Vi gick på Lärarhögskolans Övningsskola. Där gick alla lärarkandidater också. Det var på oss de övade att bli lärare. Vi blev fenomenala på att se vilka som passade som lärare eller inte. Som vuxen kan jag skämmas över hur vi bar oss åt när jag ser tillbaka på en del av kandidaterna. Vissa blev nog aldrig lärare.

Min favoritlärare hette Stig Starrsiö, han var lektor i svenska och en av de personer som såg till att jag skriver i dag. Han lät till exempel mig och Ulla-Karin skriva filmmanus som klassen fick spela in. Han tog sig tid att läsa sida upp och sida ner med noveller och dikter som jag överröste honom med.    Aldrig hände det att han rättade stavfel med röd penna, nej, han bad ödmjukt om att få ge några synpunkter på det jag skrivit. Jag har fortfarande kvar hans anteckningar.

På Kungsholmens Gymnasium fanns inga såna lärare, så jag hoppade av. Två gånger faktiskt. Jag jobbade i stället (med barn) och gick på Facit maskinskrivningskurs. Fröknarna där tyckte jag var tokig som bara lärde mig att skriva på elektrisk skrivmaskin. De trodde att jag aldrig skulle klara mig i världen.

Jag jobbade och reste, jobbade och reste och när jag var klar med det, läste jag in gymnasiet på Jakobsbergs Folkhögskola. Där fanns lärarna som påminde om Stig Starrsiö. De som inte bara gillade kreativt tänkande utan uppmuntrade till det. Där fanns också Anders, min blivande man.

Ungefär fem år senare när Jojo, mitt första barn, kom in på dagis bestämde jag mig för att försöka skriva en bok. Det blev Bartolomeus och spöket. Aldrig har jag känt mig som så mycket författare som när jag fick hålla i den färdiga boken och bläddra i sidorna.

“Lätt att bli författare”, tänkte jag, men det var det inte. Sen blev jag nog en av Sveriges mest refuserade författare. Tsatsiki var mitt sista försök. Jag skulle fylla 40 år och beslutade mig för att om den också blev refuserad så var det hög tid att komma på vad jag ville bli när jag blev stor.

Tsatsiki blev refuserad och hamnade i byrålådan ett tag, men sen träffade jag Gunilla Olofsson på Natur och Kultur. Jag hade tur, hon gillade nämligen Tsatsiki. Det gjorde många andra också, både barn och vuxna, så efter tre Tsatsikiböcker tordes jag äntligen ägna mig åt att skriva på heltid. Tordes tro på att det var möjligt att jag kunde leva på mitt författarskap, även om jag knappt idag törs kalla mig författare.

Tur och envishet är bra att ha om man vill bli författare. Och en del livserfarenheter. Min väg hit gick via språkstudier, flygplansstädare, lärarvikarie, dagisjobb, översättningar, affärsbiträde, barnradio, sekreterarjobb och mycket annat lärorikt. Det mest lärorika var nog att bli mamma.

När min äldste son gifte sig härom året kom en av hans barndomskompisar fram och tackade mig för att de fått hänga så mycket hemma hos oss, och för att jag alltid hade haft tid att prata. Då sa jag som det var:

Att utan mina barn och alla deras kompisar hade det varit mycket svårare för mig att skriva om och för barn och ungdomar. Att det var alla de som inte bara gav mig inspiration utan att de också, utan att alltid veta om det, delade med sig av all sin energi, lust, innersta tankar och funderingar.

För det är jag innerligt tacksam!