Vanliga frågor


fraga

Hur gammal är du?
Jag är född 1955.?

Har du barn?
Jag har tre skäggiga söner, Jojo är född 1979, Simon 1983 och Jonatan 1986. Sen har jag den stora turen att få vara ”mamma Moni” till Sara och Elis. De är också vuxna. Sen har jag lyckan att vara både moster och faster, och i vår familj har vi barnen ihop, och får älska och bry oss och lägga oss i så mycket vi vill.

Tyckte du om att skriva och läsa när jag var liten?
Ja, det gjorde jag verkligen! Så fort jag hade tråkigt läste jag och skrev allt möjligt. Dagböcker, brev, dikter, sånger och berättelser.

Är det svårt att hitta på?
Nej, jag brukar säga att det är ungefär som att leka, och leka kan ju alla. Åtminstone har de kunnat det som barn, även om det är svårt att tro. Skillnaden är att man får beskriva mer noggrant vad som händer och vad de säger i en bok.

Är det inte jobbigt att skriva böcker och hur lång tid tar det?
Själva hitta-pået tar så där tre till fem månader beroende på hur tjock boken ska vara. Sen börjar det egentliga arbetet. Vissa böcker skriver jag om sju gånger minst. Andra böcker, som Semlan och Gordon, är i princip färdiga från början.

De flesta tror att det är svårast att skriva långt, d.v.s många sidor. Men det svåraste är att skriva kort, tycker jag. I början är mina böcker mycket längre, och sen tar jag bort och tar bort tills bara det allra nödvändigaste finns kvar. Ändå blir jag aldrig helt nöjd.

Varför vill man skriva en bok?
Säg det, egentligen är det helt idiotiskt. För det första vet vi författare aldrig om boken vi skriver någonsin kommer ut. Sen vet vi inte heller om vi kommer tjäna några pengar på den, eller ens om någon kommer att läsa den. Men så är det den där historien som plötsligt dyker upp i huvudet och inte lämnar en ifred hur mycket man än försöker strunta i den. Till slut måste den helt enkelt få komma ut och landa på ett papper. Och under tiden man sitter och skriver ner den börjar nästa berättelse tränga sig på, och nästa, och nästa…

Hur går hitta-pået till?
Jag tjyvar från verkligheten. Mycket av vad som händer har jag lånat från mina barn, och alla andra barn jag träffar. Jag har till och med fått köpa helt äkta kärleksbrev de har skrivit. De kan man läsa i Tsatsiki och Kärleken. Sen överdriver jag och hittar på lite till. Jag vill att man aldrig ska vara riktigt säker på om det är sant eller inte.

Varför är det så mycket snusk i dina historier?
Vad då snusk? Hur kan något som ALLA gör, tänker eller fantiserar om vara snuskigt? Som att hångla, kyssas, onanera eller visa sig naken. Även om inte så många pratar om det. Är det inte lite härligt att få veta att det inte bara är du?

Men det är faktiskt inte bara barn som tycker (att) jag är snuskig, jag har mött vuxna som inte vill läsa vissa kapitel i mina böcker och hoppar över vissa ord. Ja, jag har faktiskt träffat vuxna som vill totalförbjuda mina böcker och har tagit sina barn ur skolan för att läraren har läst Tsatsiki.

Finns Semlan och Tsatsiki och de andra på riktigt?
Nej, men jag har oftast en ”verklig” förlaga. Någon som har sagt, eller berättat något kul, intressant eller sorgligt som har väckt min nyfikenhet och satt igång min fantasi. När jag skrev Klassresan till exempel dog en pojke mycket tragiskt i verkligheten. Därför blev Malin+Rasmus=Sant skriven som den blev.

Vilken är din bästa bok?
Det är som att fråga vilket barn man älskar mest. Alla så klart och särskilt den jag skriver för tillfället.

Är det kul att vara författare?
Oftast! För det första får man ju göra det man tycker är roligt, skriva alltså, och dessutom få uppskattning för det man gör. Det finns ingenting som är så fantastiskt som när en läsare tycker att ens bok har betytt något för dem.

Men att vara författare är också att göra författarbesök, hålla föredrag, svara på mail, sitta på möten om både det ena och det andra. Ibland känns det som om att skriva är det minsta man gör som författare.

Vad är det bästa med böcker?
Att man som läsare kan krypa in i huvudet på en annan människa och tänka en annans tankar, och kanske få en kompis som är precis som en själv. Jag har mött så många barn som är rädda för att det de känner och tänker och gör är fel och konstigt. Det finns saker som man inte ens törs prata med sin bästis om och absolut inte med sina föräldrar.

Vad är det viktigaste med böcker?
Att läsarna tycker om att läsa dem och förhoppningsvis får en resa som tar dem någonstans dit de aldrig varit! På www.barnboksakademin.com hittar du 17 andra skäl till att läsa barnböcker.

Vad vill du att läsarna ska få ut av att läsa dina böcker?
Förutom att bli roade hoppas jag att läsarna kan känna igen sig och kanske förstå lite mer om sig själva och världen vi lever i. Förhoppningsvis förstå att de inte är ensamma och onormala. Personligen har jag aldrig stött på ett enda “normalt” barn. Jag är övertygad om att det vare sig finns normala barn eller normala vuxna.

Har du några idoler?
Ja, massor! Min dotter Sara, till exempel, för att hon är en sån fantastisk mamma och en människa som alltid ställer upp för andra.? Tyvärr får man sällan läsa om de riktiga hjältarna i tidningarna eller se dem på TV. Med tur får man träffa dem i verkligheten.

Musikidoler som följt mig hela livet, är Neil Young, Leonard Cohen och Tom Waits.

Mina senaste idoler heter Rififikupp.

Min författaridol just nu heter Anna Gavalda.

Mina barn och ungdomsboksförfattaridoler är …. Per Nilsson, Pija Lindenbaum, Frida Nilsson, Ulf Stark, Johan Un… Hjälp de är så många!

Hur skriver du dina böcker?
På dator.

Var och när?
Förut hade jag en skrivarlokal, men sen några år skriver jag hemma. Helst i pyjamasbyxor i sängen. Tidigt, tidigt om morgnarna, när bara jag, tidningsbudet och rådjuren är vakna. Innan telefonen och mejlen börjar ringa och plinga skriver jag allra bäst. Är jag mitt uppe i berättandet kan det hända att jag inte kommer ur sängen på flera dagar.

Hur många språk är dina böcker översatta till?
Det är olika, men Tsatsiki till exempel finns på ca 20 språk. Det ovanligaste är nog Romani.

Känns det motigt att skriva ibland, och vad gör du i så fall åt det?
Ja, ibland fastnar man. Då måste jag röra på mig, ta en cykeltur, gå och träna eller städa. (Så när det är välstädat hos mig, vet man att jag är skrivsur).

Vilken var din favoritbok som liten?
Jag hade många, en var Barnen på Bråkmakargatan av Astrid Lindgren. Jag identifierade mig med Mia-Maria. Jag hade också en lillasyster som hette Lotta, och önskade att min storebror skulle vara lika snäll som Jonas. Det var han inte! Då… Nu är vi bästa vänner!

På riktigt och på låtsas, var en annan bok jag aldrig fick nog av och som fortfarande är en av mina käraste ägodelar. En diktbok av Brita af Geijerstam, med fotografier av Hans Hammarskiöld. Nedan ett smakprov:

Fyra år


Konstigt!

När man somnar ena kvällen

är man tre

och liten som en myra!

Men när man vaknar

tidigt, tidigt nästa morgon

har det gått ett år

och man är fyra!

När tänker du skriva en riktig bok? ( En vanlig vuxenfråga)
Det gör jag redan, om riktiga människor för riktiga människor. Om du menar en vuxenbok, så kanske, kanske nån gång när jag inte har något viktigare att skriva.